Harry Limes second

Plötsligt klämdes jag i bloggdörren. Den stängdes precis när jag var i dess öppning. Jag delades mitt itu och hamnde på var sin sida av dörren. Den ena halvan kvar i allt det gamla invanda, den andra i nya okända bloggvatten. Båda halvorna ställde sig upp efter delningen och bankade förtvivlat på den stängda dörren mellan dem. Båda ville återförenas med varandra och båda ville till den sida av dörren de inte befann sig på.

-Finns det ingen väg tillbaka, ropade den ena halvan, -tillbaka till det som var?
-Jag vet inte, svarade den andra halvan genom dörren. -Gå längs med väggen och försök hitta någon öppning. Jag går åt andra hållet. Skrik om du finner något. Skrik högt.

Så gick, eller hoppade, de båda halvorna åt var sitt håll på var sin sida av väggen, som håller dem åtskilda, för att finna något i den som kan återförena dem igen.

Subtil sublimitet

Förledet sub- betyder under. Subkultur är ett exempelord där förledet används. En subkultur kan sägas frångå den gängse kulturen i ett samhälle. Men, vad kan en subkonversation då vara? En konversation som inte är som andra? Jag skulle kunna tänka mig att sub- i sammanhanget har betydelsen undertext. Alltså att det i en konversation sägs något mellan raderna.

Det är således en fin metod att använda ord på och med dem få sagt annat, utan ord. Men undertexten, det mellan raderna, kan inte det tolkas olika? Missförstås? Det borde kunna göras.

Så, man kan skriva ett litet blogginlägg, som det här, och försöka välja ord så att även en undertext uppstår, och så är det ingen som förstår? En del kanske ser undertexter i allt men tolkar in något helt annat mellan raderna - något som bloggaren inte avsåg. Andra kanske bara läser texten som den är och tar den på orden, bokstavligt.

Mannaminne

Säg att du är en skådespelare av den känsliga, konstnärliga sorten. Du kanske inte har så många roller och de roller du får är kanske inte de du drömmer om att tolka. Men så kommer en chans för dig att spela barnteater och eftersom du älskar barn tar du detta jobb utan att tveka. Nu får du både skådespela (leva ut din konstnärliga ådra) och jobba med barn. Efter en tid av repetitioner står du så på scen tillsammans med din medspelare och gör er premiär. Succé! Barnen skrattar och lever sig med och hjälper till precis där det är meningen. Ingen föreställning liknar den andra.

Så en kväll kommer du hem till din älskade kulbo och får se boken Förnuft och högmod av Lena Andersson ligga på soffbordet. Du tar upp den och börjar läsa bokens förord. Vad jag undrar nu är: vad tänker och känner du när du ganska snart kommer till passagen där Lena, efter en beskrivning av hur hon som barn ogillade trolleri eftersom hon tyckte att det gick ut på att man som åskådare bara passivt skulle acceptera auktoritetens (trollkarlens) lögner (trix), skriver följande:

"Lika alienerad som av trolleriet kände jag mig av vuxna som spelade teater för oss barn och låtsades att de visste mindre än vi. Vi skulle ropa ut det som den vuxne gav sken av att inte förstå. De andra barnen hojtade glatt var den där saknade personen stod eller den där borttappade saken låg. Jag förstod inte vad vi höll på med. Varför skulle vi ropa detta när skådespelarna bara behövde vrida på huvudet för att finna vad de sökte? Jag kände mig bedragen av en situation där båda parter visste att något inte stämde men där det aldrig formulerades vad som var fel. Det var inte leken jag hade något emot utan den vuxnes föreställning. Man låtsades ge oss makt, men drev med oss. Varför gjorde de sig dumma? Det var inte hederligt.*"

Just så är ju eran pjäs, sådan där ni spelar dumma och låter barnen vara de smarta. Funderar du nu på om du inte sett en och annan sådan liten flicka som Lena en gång var, i publiken. Någon som inte alls skrattar och ropar och kommenterar utan bara sitter och tittar med skeptiska ögon. Hur kommer du tänka nästa gång du står där framför barnen? Minns att du är av den känsliga typen och orden från citatet ovan är kritik.

---
*Det här citatet är taget från Lena Anderssons bok Förnuft och högmod Artiklar - prosa - pjäser, sidorna 9-10. Boken är från 2011. ISBN: 9789127131866

Nyckelpiga

Idag avslutades en sex år gammal blogg. Samtidigt startas en ny: denna. Varför det? Jo, jag fick en sån häftig och underlig kommentar på min mobil igår om en konversation: "sub-meta-pseudo-konversation". Vad bättre än så kan man döpa en blogg till? tänkte jag. Inget, kom jag fram till. Så därför överger jag nu den gamla och inviger härmed den nya.

När jag nu gör mitt första inlägg här så är det samtidigt mitt tolvhundradenågonting inlägg sammanlagt. Så jag är ingen nybörjare. Men jag är okänd. Och oläst. Förutom av TillS och kanske TillC, då och då. Och så, tror jag, en till nämligen upphovsmakaren av denna bloggs namn. Så bloggen är lite av en hyllning till henne. Oavsett vad hon tycker om det.

Nåväl, det är ingen av de tre ovanstående som känner till denna blogg. Två av dem tänker jag underrätta, gissa vilka, när jag kommit igång och känner mig varmare i denna nya bloggklädsel.

Efter att jag har publicerat detta, mitt första inlägg på denna blogg, ska jag fixa med dess utseende och sådana saker. Lite tekniskt pill alltså. Så ska jag börja vänja mig vid detta utseende och denna adress och samtidigt glömma den andra. :(

På återseende! :)
---